Skulle haft en kartläsare...

 Skulle till Linköping för att uträtta några ärenden. Det låter ju inte så komplicerat, eller hur?

Började dagen med att ta på mig kläderna i fel ordning, satte på mig sockorna först och visste under ett par sekunder inte vad jag skulle ta på mig härnäst. Nå, jag fick på mig kläderna till slut. 

Gjorde mig i ordning och gav mig iväg. Meningen var att jag skulle stanna till i Marieberg för att besöka en second hand butik för att sen åka till Brändåsen och äta lunch. Efter det skulle jag åka till Lerbäck för att gå en promenad runt sjön och därefter skulle jag åka till Varuhuset i Rönneshytta för att se vad de hade att erbjuda. 

Åkte söderöver i godan ro, lyssnade på radion och hade det allmänt bra. Tills jag kom till Gyttorp. Jag hade glömt ett par saker som var helt väsentliga för mitt besök i Linköping! Fan också!! Det var bara att vända och åka hem och hämta grejorna. 

Jag var vid det laget redan en timme försenad så jag avstod second handbutiken. Fick för mig att jag inte hade koll på vägen ner mot Mjölby, där jag skulle övernatta, så jag flängde in på ett hamburgerhak och tryckte i mig en hamburgare och kollade kartan mot Lerbäck. Åkte vidare söderöver och, jodå mycket riktigt, jag hade tänkt rätt från början. Brändåsen låg längs vägen fast nu var jag ju redan mätt så....

Den här dagen var det -12 grader så en långpromenad kändes inte så lockande, jag åkte direkt till det där varuhuset istället. Jisses vad med grejor och vad med hörn och prång och vinklar det var. Hittade inget i min smak så jag åkte vidare. Jag hade fått för mig att jag ville åka småvägar så jag körde rakt österut mot Hjortkvarn och sen söderut mot Borensberg. Många fina ställen finns det! Älskar dessa betade skogsbackar och ängar, husen stod som sig bör på impedimentet och stengärdesgårdarna var många, man riktigt kände historiens vingslag. 

Kom lyckligt till Borensberg och skulle vidare söderut till Mantorp där jag tänkte titta in på Gunnes Väskaffär. Även längs denna väg var det otroligt vackert. Solen började gå ner och rätt vad det var gick det inte att se ett dugg. Tur att det var småvägar så att man kunde köra sakta och vid behov stanna. 

När jag kom fram till Mantorp så visade det sig att jag kört en bra bit för långt, jag hade helt tappat bort väderstrecken. Jag hade på kartan tyckt mig se att jag skulle korsa en större väg, vilket jag inte gjorde/märkte. Helt plötsligt skulle jag alltså köra norrut istället för söderut för att komma rätt, görkonstigt, och jag fattar inte riktigt hur det där gick till fast jag kollat kartan i efterhand. Nåja, jag fick handlat det jag skulle och skulle vidare mot Mjölby. Min hjärna hade fortfarande inte "kommit rätt" så färden gick norrut enligt min hjärna men söderut enligt GPS-tanten... 

Kom så fram till pensionatet där jag skulle bo. Trivsamt, men är nog ännu trivsammare på sommaren. Golvet i rummet lutade så mycket att de fått lägga bräder under sängbenen för att sängen skulle komma i våg. Huset var från 1800-talet så det må vara ursäktat. 

Dag två på min färd skulle jag besöka Öna Kulturreservat. Det såg jag fram emot, en samling gårdar och åkrar där folk tagit vara på all mark som gick att använda. En åker var så liten som 10 kvadratmeter! Det hade ju varit kul att se men... Jag hittade aldrig dit. GPS-tanten skickade mig kors och tvärs i landskapet och då det var ett helt spindelnät med små och ännu mindre vägar så tappade jag helt kollen på vart jag var och vart jag skulle. Kom på i dag att förmodligen var det så att det inte fanns någon GPS-signal i området och det var därför jag blev skickad hit och dit om och om igen. Till slut fick jag ge upp, jag hade ju en tid att passa i Linköping så det var bara att ställa in GPS:en på den stora staden.

Men innan jag skulle till mitt möte så skulle jag till Netonnet för att köpa en ny datormus. Även här fick GPS-tanten spunk. Jag tror jag har varit i hela Linköping och kört runt. Efter en massa rundkörning så fick jag stanna och starta om mobilen och göra en ny sökning. Kom till slut fram och köpte lyckligen en ny mus. När jag kom ut till bilen hade det snöat en massa och jag skulle öppna bildörren för att ta fram snöskrapan. Dörrhandtaget var halt av snön vilket resulterade i tre!  brutna naglar, brutna ända ner till nagelbädden, det gjorde ont som fan kan jag säga. Dagens lunch avåts även den på ett hamburgerhak.

Vägen hem skulle gå via Askersund, Laxå och Karlskoga och hem. Det borde ju gå som smort kan man tycka. Precis då jag skulle köra upp på väg 32 kom en lååååång karavan med breeeed last så jag blev stoppad och fick vänta tills den hade passerat. Hade jag kommit några sekunder tidigare så hade jag hunnit före. Fast, det gjorde inte så mycket, nu blev jag liggande bakom karavanen i flera mil. Lugnt och skönt med en intressant podd i högtalarna. 

Sista benet hem gick som det skulle, det snöade en hel del så det var bara att anpassa sig till det. Mörkt var det ju också, ytterligare en anledning till att ta det lugnt. 

När jag kommit hem var det bara att kasta in packningen i hallen och ut och skotta snö. Sen blev det soffan för hela slanten. Dagen som idag är kommer att tillbringas i hemmet lugna vrå. För efter en sån här förvirrande resa måste jag ta igen mig. Ska man ut på småvägar är det bra att ha en kartläsare, eller att själv vara kartläsare. Nu hade jag ingen kartläsare, men jag har å andra sidan fått se en hel del av Östergötland 😎 Återkommer vid tillfälle....

Lika bra att passa på

 Ibland är det ju sådär lite segt att komma igång med saker, prokastinering kallas det visst. Den sjukan känner jag till väldigt väl, det mesta kan ju vänta tills en annan gång. Men, så kommer ju de där tillfällena då man prokastinerat för länge och faktiskt måste få lite eld i baken, så jäkla dumt. Först går man och åtrar sig för att man borde, sen åtrar man sig för att man blir så stressad av att försöka hinna ifatt och sen åtrar man sig för att man tänker att man är en dålig människa som inte kan få tummen ur. För det tog ju inte så lång stund att fixa det där man skulle göra. Slutar jag skjuta upp saker fast jag vet allt detta?  Nädu, här ska prokastineras ända in i kaklet 😁

Nåt jag inte prokastinerade var att följa med på en guidad vandring i Sveafallens naturreservat, upp och ner bland stenar och stubbar gick vi. Många intressanta fakta fick vi också veta, bland annat att det aldrig varit något fall där. Men isen och vattnet har ändå ställt till det ordentligt i berggrunden. Åk dit vettja, stigar är uppmärkta, det finns informationstavlor och det finns mycket att se. Sen kan man gå och fika på Kulturcentrum Berget, även här finns mycket att se och göra och kaffe kan ju aldrig vara fel. 

Nu har vi hunnit fram till tredje advent och till femte torsdagen i vänt och om två veckor vänder det. Då är det midvintersolståndet och Sunna kommer åter, härligt!

Slänger med ett par foton från gårdagen,

Toalettgrytan och Rumpnissarnas matbord

Halva gänget är modiga och kollar ut över stupet vid Bergtjärnen

En vinterpromenad

Äntligen blev det lite solsken, visserligen blev det kallare också men så är det ju på vintern. 

Återvände till Salbosjön för jag ville äta min frukost ute och jag ville gå en promenad. I lantmäteriets karttjänst "Min Karta" så finns en stig utmärkt som går från ett boställe som heter Kadlan och vidare norrut mot Nittälven. Stigen löper parallellt med vägen som i sin tur går längs sjön. Stigen går uppe på en ås, vilket ju är klokt om man vill ta sig fram hyfsat torrskodd. Jag ger mig den på att det är en gammal färdväg, men nu är det endast en stig. När jag väl kämpat mig  från vägen och uppför backen så hittade jag stigen som till min förvåning var utmärkt som kulturmiljö. Toppen, för det betyder att kan kan få finnas kvar ett tag till. Hoppas att fler hittar dit för om ingen går på stigarna så försvinner de ju. 

En jättetrevlig stig att gå och jag ska nog försöka ta mig (dvs hitta någonstans att ställa bilen) och gå en längre sträcka längs stigen vid tillfälle. Men just den här dagen fick det bli en "njutvandring". 

Mycket mer njutning än såhär blir det knappast. 

Dust if you must!

 

En stubbe från en klibbal där rötan skapat ett konstverk som går att tolka lite som man vill, välkommen att göra det! 

Den som letar skall till slut finna!

 Riktigt så lyder väl inte ordspråket, men det var detsamma, det är så jag gör. 

Den här gången hade jag fått för mig att jag skulle hitta en fin sjö, på lagom avstånd hemifrån, fint fikaställe på östra sidan sjön och gärna någonstans att promenera. Och tror ni inte, halvvägs till Kopparberg ligger Salbosjön, den fyller alla kriterier! 

Denna gång blev det bara en snabb tur för att rekognosera och jag blev inte besviken. Hittade flera fina ställen att vila benen på och att samtidigt vila ögonen på nåt fint. Hit kommer jag att återvända, det är då ett som är säkert. 

En promenad med min granne

 Jag har ju en så trevlig granne som gärna följer med ut på diverse promenader. Oftast har hon med sig gofika också, det gör ju tillvaron ännu trevligare. 

Den här gången hade vi kommit på att vi skulle gå en bit längs den gamla landsvägen från Loka mot Karlskoga. Vi parkerade vid Paddtjärnen och gick sedan söderut, då följer man Trösälven och hamnar precis mitt i ravinen. Så mäktigt och vackert det var, man undrar ju också hur det kan ha sett ut på den tiden som gård och torp var bebodda. Det finns en hel del gruvhål i området och säkert har det varit en massa människor som rört sig där. 

Lägger med ett par bilder, åk gärna dit själva, det är värt det. Jag hänger på 😊

När det blir lite mer än man tänkt sig... eller... Där fick jag så jag teg!

Jag fick sån lust att göra ett litet vandringsäventyr, men eftersom plånboken inte tillåter några större utsvävningar så fick det bli en dagsutflykt. Närmare bestämt till Mårtens och Kullens kyrkstigar. De ligger väster om Grangärde och öster om Fredriksberg, ungefär. Länk i ny flik för den som vill veta mer.
Mårtens och Kullens kyrkstigar

Nåväl, jag gav mig iväg, köpte gofika i Grängesberg och var framme mitt på dagen. Jag är ju inte för inte kallad för Irre-Virre så jag hade tydligen inte 100% koll på vilken stig som var vilken, visade det sig. Men jag klev väl iväg, in mot Mårtenstorpet och vidare framåt, dvs österut, mot Kullens. Jag hade räknat ut såpass att jag inte skulle orka gå hela vägen fram och tillbaka så jag siktade på badplatsen och vindskyddet som låg ungefär halvvägs mellan ställena. 

Efter att ha gått ett tag kände jag att, det var väl en konstigt smal och jobbig kyrkstig, massor av rötter och sten och inte alls lätt att gå. Men som kompensation hamnade uppe på ett berg med en fantastisk utsikt, så vackert som det bara kan vara i Bergslagen så för en gångs skull filmade jag. 

När jag kämpade mig ner för berget insåg jag att den där tydliga skyltningen inte var så tydlig, dessutom hade man kört med skogsmaskiner så det var bitvis svårt att ta sig fram. Jag virrade runt och traskade fram och tillbaka flera gånger på flera ställen innan jag lyckades hitta igen stigen och kunde gå vidare. Längs stigen var det massor av blåbär, lingon, enbär och kråkbär så jag passade på att smörja kråset. Svamp fanns det också en hel del av. 

Efter ett tag kom jag så fram till vägen, då såg jag en skylt som visade att jag kom från "Arbetsstigen" hmm... konstigt tänkte jag, för jag skulle ju gå kyrkstigen hade jag tänkt. Nåja, det var bara att knata vidare. Vägen skulle jag följa några hundra meter, sen skulle stigen in mot vindskyddet ta vid. Problemet var bara att något skogsbolag hade gjort nya skogsvägar så "ingången" till stigen kunde jag inte hitta hur jag än använde mina kartappar i mobilen, vände och vred på både mobilen och på mig. Så till slut bestämde jag mig för att fortsätta följa vägen bort mot östra sidan av sjön och försöka ta mig fram till vindskyddet från andra hållet. Då gick det bättre, alltså det var inte lättare att gå men jag hittade stigen, gott nog det. 

Väl framme vid vindskyddet visade det sig att sly och buskar tagit över helt och hållet. Ville man skåda ut över sjön så fanns det en liten glipa, annars fick man stå i vattenbrynet och skåda bäst man ville. Jag ville inte skåda, just då i alla fall, jag ville ha kaffe! 

Det fanns visserligen bord och bänkar men det kändes som att sitta i en berså, så mycket och så högt sly var det. Vad som var värre var, att den iordninggjorda eldplatsen var totalt övervuxen så folk hade börjat elda bredvid, inte bra. Kaffe och en rejäl smörgås satt som en smäck. Sen tog jag ett par foton såklart, för det var ju både vackert väder och ett ställe med stor potential. Någon badplats hittade jag inte men visst skulle det gå att doppa sig där. 

Vindskyddet med sjön i bakgrunden

Sjön från en bättre sida

På tillbakavägen chansade jag på att stigen skulle gå att följa tillbaka mot vägen och det gick faktiskt, men med stor möda, alla broar var trasiga och det var en hel del blöthål så jag fick gymnastisera rätt bra. 

Vem bor här?

Tursamt nog så gick det att gå stigen ända fram till vägen, jag avskyr ju att behöva göra om saker och framförallt vill jag inte gå tillbaka. Fotot visar den västra ingången till stigen, det fanns visserligen en tall med en markering på men den var helt dold av sly. 

Inte lätt att hitta stigen bland allt sly, då är den ändå mitt i bild

Promenaden gick vidare upp och tillbaka mot Mårtenstorp, sen skulle det bara vara 350 meter eller nåt längs kyrkstigen. Samma sak här, man hade avverkat och kört med skogsmaskiner så början på den stigen hittade jag inte. Även här irrade fram och tillbaka innan jag efter ca 100 meter lyckades få syn på en markering och kunde travla mig fram till stigen. Jäklar så skönt det var, jag började faktiskt misströsta lite, för vid det laget var jag rejält trött och slut i kroppen. 

Nu minsann var det riktigt lätt att gå, visserligen låg det träd över stigen och visserligen var märkningen inte helt "up to date" så att säga, men slutmålet var i alla fall inom räckhåll. När jag nästan var framme vid Mårtenstorp igen så hittade jag en gammal informationstavla, det var så dags kan man ju säga. Framme vid torpet var det tydligen tänkt att man skulle kunna sitta och fika men även här hade gräs och sly tagit över, tråkigt. Jag stannade inte utan gick tillbaka till bilen. 

Gudars vad trött jag var! Som väl var så var det helt folktomt så jag flängde av mig alla kläder och tvättade av mig med våtservietter, jag var helt sjöblöt av svett. Bra tänkt och gjort av mig att ta med andra kläder. Att ta av skor och strumpor var nog det som var skönast av allt! 

I vanliga fall när jag går i hyfsat lätt terräng så går jag ca 4 km i timmen, denna "promenad" på ca 6 km tog mig 5 timmar. Dagen efter hade jag vilodag av förklarliga skäl. 

Vad lär man sig av detta då? Att lusläsa broschyrer och information, inte tro att det som står stämmer, kolla NOGA på kartor och satellitbilder, ta till rejält med extra tid. Sen är det bara att kämpa på 😁 

Det gäller att gå nog långt

 Efter lite handling i Karlskoga tänkte jag ta mig en promenad längs en väg jag tänkt gå en tid. Jag visste att första delen var belagd med sånt där grovt skarn som skogbolagen lägger ut då de ska t ex avverka, men tänkte att det kanske inte var så lång bit. Nåväl, jag gav mig iväg längs skarnet, när jag hade gått någon kilometer började jag misströsta, men så kom jag fram till en vändplan och den gamla vägen fortsatte och då utan skarn och utan att vara skrapad. Jag knatade vidare.
Efter ett tag hörde jag ljudet av strömmande vatten och där, mitt i skogen, var ett litet vattenfall, så fint och trolskt att det nästan var lite overkligt. Jag insåg också att vägen gick mellan två åsar eller berg på, såklart, den enklaste platsen att förlägga en väg. Växtligheten var nästan överväldigande och det var faktiskt lite djungelkänsla där jag gick. Denna gång gick jag inte så långt, bara ner till en korsande väg, jag ville bara kolla av hur det såg ut. Men vid ett senare tillfälle ska jag gå lite längre och då gå längs den andra vägen också. Det går att köra ner till vändplatsen och då blir det ju en mycket trevligare promenad än att "slösa" väg på att gå på en nyskrapad väg med grovt skarn på. 

Fotot gör tyvärr inte alls rättvisa åt det fina vattenfallet.

Det är sånt här som kallas blockig terräng va?

Skogens väktare!

På tillbakavägen kom denna mäktiga bautasten till synes. 

En händelserik helg med Eva!

När man inte har setts på länge så gäller det att hinna så mycket som möjligt. Jag och Eva har varit på äventyr hela helgen. Vi startade med middag i flygande fläng, in i bilen och iväg till Äppelbo där vi såg föreställningen Trollbröllopet. Den handlade om hur brudkronan kom till Äppelbo efter att ha varit i trollens ägo. Vilken trevlig tillställning! Drama, humor, folktro och musik i en härlig blandning. Mycket folk och go stämning var det också. Hela föreställningen framfördes på Äppelbomål, det är ju inte vår specialité men nog gick det att hänga med i handlingen ändå. Sen fanns det ett programblad där mycket var förklarat. Föreställningen går varje år, rekommenderas!
Tyvärr gick det inte så bra att fota men håll till godo. 

Minsann, dansade inte älvorna därnere vid sjön, vackert!

När man minst anar det så kommer trollen smygande...

Så såg det ut, vi hade väl inte de bästa platserna men det gick bra ändå. 

Vi var ju uppe i varv så på hemvägen stannade vi på östsidan av Svartälven strax norr om Älvsjöhyttan eftersom vi skulle titta på stjärnfallen från Perseiderna. Liggande i varsin solstol, med ostmacka och varm choklad (och lite smågodis 😋) såg vi ett gäng stjärnfall innan det blev för kallt och vi åkte hem till mig för några timmars sömn. Inga foton av förklarliga skäl. 

På söndagen skulle vi "bara" slappa men ändrade oss då vi kom på att det var motorträff nere i Krokborn, det får man ju inte missa. Så vi hoppade in i bilen och åkte ner. Där var jättefina bilar, så välskötta, "bilens lack den glänste och kromen blixtrade i dess nos", som Arne Qvick sjöng. 

Dagen avslutades med en pizza på pizzeria Viking, gott men i mäktigaste laget i denna värme.

Det var den helgen det 😀

På kul kulturtur med Ida

Äntligen lyckades jag och min fd arbetskamrat Ida få till en träff, en sån härlig dag det blev!

Vi började såklart med kaffe och planering innan avfärd. Vi började med att åka till Malingsbo Herrgård, en intressant miljö vad gäller hus och vägar och andra kulturlämningar. Vi kikade på loppisen och på konstutställningen "En gång skog" av Ida Gudmundson, otroligt vackert och stämningsfullt. 

Malingsbo Herrgård i all sin prakt

Ett inte-så-bra foto på den konst som bjöds, men ni fattar nog ändå

Ett spannmålsmagasin minsann, där vid vägens slut

Självklart åt vi våfflor också, det kan vara den godaste våfflan jag ätit, se och bli sugen :-)

Efter att ha kört lite fel och fått se underbart vackra hus kom vi fram till Västanfors Hembygdsgård. Där finns en massa saker att se och göra. Vi besökte skolmuseét, tittade på gamla redskap, gick vidare in i Diversehandeln och upp på övervåningen där en liten historisk utställning finns. Vackra blommor fanns utanför och när vi besökt den lilla loppisen satt det bra med en smörgås och lite hallonsoda. 

Försökte ta ett foto på stockbåten på väggen, tänk vad man jobbat för att få fram den!

Det fanns en teater längst upp i byggnaden, på scenen fanns allt från en krokodil(?) till en uggla

Flera pallkragar med blommor som sköts av medlemmarna, även här läggs det ner en massa jobb

Sommaren börjar lida mot sitt slut och då brukar även evenemangen ta slut.
Men jag ska nog lyckas hitta på nåt :-)

I gåsmarsch till Igelhöjden

I söndags följde jag med Gåsborns hembygsförening på en vandring till Igelhöjden strax öster om Älvsjöhyttan. En avfolkad och igenväxt by men med intressant historia. Husruiner och kulturminnen i form av odlingsrösen, stengärdesgårdar, brunnar, vårdträd, ängsblommor mm finns kvar. Vi gick den uppgjorda slingan och stannade till vid de olika gårdarna, mycket var borta men visst kunde man ana hur det hade sett ut en gång. Det hade till och med funnits en skola och väg dit upp. 

En jättetrevlig och givande dag som avslutades vid grillplatsen vid parkeringen där historier från förr berättades. 

En brandlilja, ett säkert tecken på att det funnits hus på platsen

En före detta ladugård, nu en klottervägg 

Naturens egna konstverk, ett träd som ramlat i precis rätt läge för att göra en Wilksskapelse :-)

Ser ni stenröset därborta, fy fasen vad folk har slitit, det var verkligen inte bättre förr

Dalaresan

Jag gjorde som Carl von Linné, jag tog en tur till Dalarna. Syftet var att jag skulle åka till Nysjöns Fäbod för att vara med på en guidad visning och att lyssna på information om fäbodar och dess immateriella värden. Fick mig till livs både om mjölkhushållning, historik, hantverk, musik och instrument. En bra tur med andra ord. Inte nog med det, helt plötsligt hade jag blivit medlem i Förbundet Svensk Fäbodkultur och Utmarksbruk. De har en fin tidskrift med mycket intressant att läsa. 

Nog ser det bra pittoreskt ut, samtidigt är det en levande fäbod som producerar mjölk både som råvara och i förädlad form.

En av många byggnader på fäboden

Denna ko ville inte vara med på bild :-)

Men innan jag kom fram till fäboden stannade jag till på Staberg Bergsmansgård, ett fint ställe att rasta på, där fanns både glass och mat och mycket att titta på. Jag stannade inte särskilt länge men hann ändå titta på barockträdgården och in i ett par av byggnaderna. En annan gång vore det kul att titta på alltihop. 

Inte så bra foto men här har man sparat alla möjliga ängsblommor, så fint! 

Gamla träd kan man inte gå förbi utan att fota.

På hemvägen hade jag tänkt stanna till på Dalaskåpsmuséet i Rättvik men det var stängt. Nästa stopp skulle bli Munthes Hildasholm i Leksand, där satte regnet stopp. Jag råkade köra fel och då blev det ändå så rätt för då hittade jag kulturstigen "Se Människan". Lallade runt där en stund och hamnade framför ett stånd med de största Kvanneblommor jag sett, de var lätt 2-3 m höga. Imponerande! 

Längs stigen fanns flera konstinstallationer, riktigt häftiga och kul. Gick inte hela rundan eftersom det började regna på riktigt men några foton blev det allt. 

Kolla vilken Kvanne!

En liten ängel

En plats där skyddsänglarna håller till, ett vackert ställe!

Tog vägen via Siljansnäs och Sollerön för att sedan ta mig till Vansbro och hem. Rätt mycket transportsträcka men om man som jag gjorde (fast alldeles för sällan) tog omvägen via en byväg så kan man få se några av alla vackra hus och gårdar som finns i Dalarna. Jag vill minnas att stället heter Långbergets fäbod. 

Tog ett foto från bilen, inte det bästa men ni fattar...

Sista anhalten innan jag kom hem blev såklart en fika på Vansbro Konditori och Bageri, ja ni fattar ju vad som hände... 

Kaffe och petit coux med jordgubbar gick ju inte att motstå 😋

Nu är jag hemma och får leva på minnen, inte så dumt faktiskt. En himla tur att man tar sig en tur lite då och då.