Skulle idag vara extra påhittig och ambitiös då jag skulle rasta hundarna. Tänkte gå från skogvaktans via den gamla vägen till Onskarby. Skeppade iväg glad i hågen, vägen var gammal men framkomlig och det var jättespännande att se om det skulle gå att ta sig fram. Ju längre jag gick desto jävligare blev det, sönderkört av skogsmakiner, blöthål och ett otal rotvältor.
Men jag är ju envis så jag kröp och klättrade och klev allt jag orkade. Stannade ett par gånger för att försöka se vart jag var genom att använda min gps i telefonen. Blev inte ett dugg klokare på det så eftersom jag också är nyfiken klunsade jag på ett tag till. Till slut fick jag ge upp, då insåg jag att jag inte var säker på vart jag var så det blev till att vända. Som tur var såg jag skymten av åkrar genom skogen och hundarna hittade i samma veva en viltstig. Kom fram på ett helt annat ställe än dit jag siktat, så det var tur att jag vände även om jag ogillar att gå samma väg tillbaka. Att gå tillbaka samma väg den här gången hade varit fördjäkligt, det var skitjobbigt att gå och tanken på en lika jobbig återgång lockade inte. Det enda som var kul var väl att hundarna for omkring som vettvillingar för att hinna så långt som möligt på kortast möjliga tid. De hade bannemig inte tid att skita ens :-). Ekipaget såg ut som följer: De drog, jag snubblade och snörvlade samtidigt som jag försökte hålla koll på vart vi var. Blev tilloch med tvungen att snyta mig i näven vilket jag avskyr *dubbelryyyys*.
Nu sitter jag här i soffan och skriver, det värker i hela kroppen och jag inser att det inte blir någon långrastning i morgon. Men hundarna sover sött så någon nytta var det väl. Och sist men inte minst, jag fick anledning att uppdatera bloggen, gott.
Dåså gott folk, nu ska jag ta min skröpliga lekamen och ta och göra lite mat, blev visst hungrig av allt snubblande :-)
