Det gäller att gå nog långt

 Efter lite handling i Karlskoga tänkte jag ta mig en promenad längs en väg jag tänkt gå en tid. Jag visste att första delen var belagd med sånt där grovt skarn som skogbolagen lägger ut då de ska t ex avverka, men tänkte att det kanske inte var så lång bit. Nåväl, jag gav mig iväg längs skarnet, när jag hade gått någon kilometer började jag misströsta, men så kom jag fram till en vändplan och den gamla vägen fortsatte och då utan skarn och utan att vara skrapad. Jag knatade vidare.
Efter ett tag hörde jag ljudet av strömmande vatten och där, mitt i skogen, var ett litet vattenfall, så fint och trolskt att det nästan var lite overkligt. Jag insåg också att vägen gick mellan två åsar eller berg på, såklart, den enklaste platsen att förlägga en väg. Växtligheten var nästan överväldigande och det var faktiskt lite djungelkänsla där jag gick. Denna gång gick jag inte så långt, bara ner till en korsande väg, jag ville bara kolla av hur det såg ut. Men vid ett senare tillfälle ska jag gå lite längre och då gå längs den andra vägen också. Det går att köra ner till vändplatsen och då blir det ju en mycket trevligare promenad än att "slösa" väg på att gå på en nyskrapad väg med grovt skarn på. 

Fotot gör tyvärr inte alls rättvisa åt det fina vattenfallet.

Det är sånt här som kallas blockig terräng va?

Skogens väktare!

På tillbakavägen kom denna mäktiga bautasten till synes.