Min plats

 

Min enskilda plats

Ja, eller egentligen mina enskilda platser, för det finns många platser där jag känner mig på rätt plats. En av fördelarna med att bo i Bergslagen är att skogen, vattnet, himlen och staden finns på armslängds avstånd, om man vill. De platser jag vill skriva om idag är många platser, eller bara en, beroende på hur man ser det.

Svartälven

Jag hade tänkt vara pedagogisk och berätta om älven från norr till söder men eftersom fotoprogrammet gjorde collaget på det sätt det gjorde så får jag väl anpassa mig till det. För enkelhetens skull så får bilderna numreras från 1–9 med början i övre vänstra hörnet.

Denna älv har sitt källflöde i Västerdalarna, rinner genom Bergslagen ner mot Karlskoga och vidare ut i sjön Möckeln. Om man följer älven från start till mål, vilka många kanotister gör, så får man se många typer av natur och många sidor av älven. Jag tänkte koncentrera mig på sträckan Silvergruvan – Rockesholm. Parallellt med den sträckan går det också en gammal järnväg och stora delar av den är farbar med bil, vilket ju är helt perfekt om man vill variera sig.

Överst till vänster är ett foto från nedre delen av Torrvarpen, en av utvidgningarna av Svartälven, strax norr om Älvestorp. Här har en av mina bästa och äldsta vänner sin sommarstuga. Här har vi grillat korv, haft husmorskvällar och blivit onyktra, skrattat och gråtit och pratat både tokigheter och allvar. Visserligen roar vi oss här mest på sommartid men vinterbilden visar hur mäktig en älv kan vara då den flyter lugnt, det räcker med att sitta en stund så har världen blivit så mycket mer uthärdlig.

Foto nummer två är från Björnhöjden, ett otroligt mäktigt ställe. Björnhöjden ligger inte längs Svartälven men är ett så fantastiskt ställe att jag bara ville visa det. Skog, vatten och himmel, allt på en gång. Staden får sitt när man vänder ryggen åt björken och tittar tillbaka mot berget. Ursprungligen var det en hel by här med gruva och allt, nu är byggnaderna borta och endast husgrunder finns kvar. Då man senast avverkade lämnades det kulturmiljöstubbar och här kan man gå och fundera på hur det var att leva här. Björken på bilden (ett av mina bättre foton) växer längst ut på slagghögen är en utsiktsplats som visar stora delar av bergen och sjöarna runt omkring. Vägen upp är brant men belöningen att få stå längst ute vid björken och bara andas är värt allt flåsande och snorande.  

Inne i Krokbornsparken går en promenadslinga längs Svartälven som jag och min hund Zingo gått många gånger. Här har jag gråtit och här har jag kommit på andra tankar. Fotot är taget vid en av de iordninggjorda grillplatserna längs älven. Zingo hade just fått syn på att det låg kullfallna träd och grenar i vattnet på andra sidan. Ordningsam som han var, så talade han om för mig att det är nåt obehörigt krafs där borta, vi tittade på det en stund och kom sen överens om att det nog inte var någon fara. Att ha hund med sig på promenaderna är i sig läkande för själen. Man följer i spåren av varandra och upplever samma saker fast ur olika perspektiv, han som hund och jag som människa.

Bilderna 3,4 och 8 är från ett par olika badplatser längs Torrvarpen. Torrvarpen är en STOR sjö och jag brukar tänka på vilka enorma vattenmassor som flyter fram genom landskapet. Något annat jag ofta tänkt på är att nästan alla boplatser finns på västra sidan av sjöar och vattendrag. Var det morgonsolen som var viktig eller varför är det så? Något svar har inte uppenbarat sig och jag har heller aldrig försökt leta reda på ett svar. För min egen del så föredrar jag den östra sidan av vattendragen, kvällsol är en absolut favorit. De kvällar det är sol och vindstilla så vill man aldrig gå hem.

Bild 6 är från en favoritsträcka, den västra sidan av älven, som går från Älvestorp ner mot Rockesholm, denna del av Svartälven kallas för Halvarsnoren. Här får man känslan av att inte ens befinna sig i Sverige. Stora stenar ligger kringslängda, både i vattnet och på land. Det är myrmark och det är skog men inga ängar eller åkrar. Ett i sanning vilt och vackert landskap som nog kan ha känts lite övermäktigt för de som en gång vandrade här och letade efter lämpliga boplatser. Det fanns en gång en gruva och den gamla järnvägen är numera en väg. Det händer både nu och då att jag tar den vägen då jag är på väg till, eller från, Karlskoga. Bara för att. Då kör jag sakta och låter det ena ögat vila på allt det vackra medan det andra ögat får hålla koll på trafiken, ett utmärkt sätt att ladda hjärnans batterier.

Bild 7. Strax norr om Silvergruvan finns Örlingen, en av de många utvidgningarna av älven. I norra änden av den har jag sett ut en plats där jag skulle vilja ha en stuga uppe bland tallarna och björkarna, vyn ner mot vattnet gör att sinnet stillar sig omedelbart.

Nåt sånt som på fotot nedan skulle jag inte tacka nej till att ha, där vid Örlingen, nära naturen hela tiden och överallt. Bilden nedan är hämtad från Urnatur.se Stugor och trädkojor

Till sist bild nio, jag gillar ju gamla kartor också. Bilden visar Krokbornsparken som den såg ut i sin glans dagar. Exercisplats, tombola, dansrotunda, kaffeservering och sist men inte minst. Skams källare. Det sades att det går en gång från Skams källare till Hällefors Herrgård, den vägen skulle herrskapsfolket kunna ta i orostider för att komma undan. Riktigt så spännande visade det sig inte vara, Skams källare var en teservering.

I Krokbornsparken har många händelser stundat. Både för mig och för en massa andra. Vi är många som delar minnen av hur det var att planka in, hängande i ett staket ut över älven. Nu för tiden är jag inte så vidlyftig utan det räcker med att gå runt i den fina parken, ta en promenad längs vattnet och klura på Mullefrågorna. Sommartid är det söndagsöppet och då är det också olika aktiviteter, allt från loppis till Westerntema.

Måste jag nu välja endast en plats så blir det nog Halvarsnoren. Fascinerande, mäktig, fantasieggande, rogivande, vacker, lite läskig. En favoritplats som jag inte upptäckt färdigt än på långa vägar.

En plats som inte är en favorit är staden, trots att det är så bekvämt att kunna gå ut och köpa färska frallor till frukosten, trots att det finns massor att upptäcka bara man vill. Men jag har upptäckt att min hjärna inte hänger med i det tempo som råder i en stad. Så jag stannar vid den plats där jag känner mig hemma och där tankarna flyter på i lagom takt.

Hösten har gått och nu är det midvinter

 Det var då sjutton vad tiden går fort, midvintersolståndet är nära förestående och sen går vi som tur är mot ljusare tider. Mina skogspromenader har varit försvinnande få de senaste veckorna och nu börjar jag tydligt känna av hur beroende jag är av dem. Just idag är det regn och ishalka så dagens promenad  får bli på asfalterade vägar här i samhället, inte kul men motionen som sådan är nödvändig. 

Mina tankar under hösten, eller förresten hela året, har varit detta med föreläsningarna. Himmel vad många timmar jag lagt ner på dessa powerpointbilder. Ändå är jag inte nöjd för jag är asdålig på att göra egna diagram och grafer. Jag ser ju att andra föreläsare har mycket snyggare presentationer, fast å andra sidan, så har de hjälp inom sitt företag/är svinduktiga på att använda heeela powerpoints möjligheter. Jag har mer fokuserat på texter och på mina föreläsningsanteckningar. Jag försöker tänka på att budskapet ska nå fram och det verkar som om det gör det till min stora glädje. Men det skulle ändå inte skada med lite snyggare bilder. 

En och annan naturbild har det ju blivit mellan varven förstås. Håll till godo 😀

Ute på äventyr med Kim, denna dag till Immens badplats. Kaffe och gofika smakade minsann.

Alltså, det här med stenar, hur mycket kan man inte fundera kring det ämnet?

Placering!

Älgjävlafakkinglusflugor 😱

Sånt man hittar i skogarna kring Loka Brunn.

Sparktallen vid Loka Brunn, här mätte sig de rediga karlarna med varandra om vem som kunde sparka högst. Gustav III ska visst ha karvat i tallen. 

Ute på tur med Noravandrarna, här i Pershyttan. 

En tur till Kärleksudden i Filipstad, en trevlig promenadväg längs en gammal banvall. Tyvärr var jag ensam på promenaden, men vågade mig ändå på att smyga ut till udden.  

Kaffe med mera slank ner tillsammans med Friluftsfrämjandet i Karlskoga. Gott!!

Vad ska jag gööööra? Var lite åjäckschlig så jag köpte ett pussel med 1000 bitar, vi får väl se hur detta ska avlöpa...

Jamen då drar vi väl igång hösten då!

 Denna sommar har väl gått till historien som den mest vimsiga. Först värmen, sen regnet. För min egen del så satt jag inne vid datorn och jobbade med Gotlandsstövareföreningens RAS-dokument under värmeperioden, när det var avklarat kom regnet. Nu på sluttampen har det varit en riktigt fin höst och nu väntar jag bara på färgerna och på att älgflugorna ska dööööö. 

Så värst många äventyr har det inte blivit av förklarliga skäl, sen är jag ju urdålig på att komma ihåg att fotografera också. Men här kommer i alla fall några smakbitar. 

Jag och Örebro-Eva hamnade på Kulturcentrum Berget i Degerfors, hatten fick följa med hem 😎

Jag var med på en guidning med temat myter kring midsommar, som bonus blev det provsmakning av godsaker från Kungsörstrakten. En härlig kväll med mycket matnyttigt med andra ord. 

Till slut blev det av! Jag och syster Kim kom äntligen iväg för att besöka moster Lilly, inte en dag för tidigt. Här sitter moster Lilly, våra kusiner Tomine och Thomas och min syster Kim. 

En härlig runda på Brattforsheden. Här har man naturvårdseldat, se så exakt brandlinjen går! 

På väg upp mot Salbo Knös finns dessa pinnar. Man har borrat hål i stenen och sen satt dit pinnarna, undrar varför?

Hemliga ön i Kärvingeborn. Den som vet något om den får gärna höra av sig, jag är idel öra. 

En skarp Dropptaggsvamp! En nyckelart och väldigt speciell. Sågs på svampexkursionen i Gårdsjötorp som vi på PRO-kursen Natur och Kultur i Örebro Län fick oss tillgodo. 

Se så små, söta och oskyldiga vi var! Idag är vi väl bara söta kan jag tro 😁 

Hittade denna när jag gick igenom pappas och mammas lådor med foton. Går på batterier och är till salu 😊

Jag lovade ju att visa bilen när den var möblerad för bilcamping. Det får bli till våren, jag plockade ur allt då jag städade bilen och nu blir det nog ingen mer resa för mig i år. Men nästa år är jag redo och ska då förstås föreviga både bilen och resorna. 

Högbergsfältet. Eller fy f..n vad folk har slitit ont!

 Ännu en guidad tur, denna gång på Högbergsfältet utanför Persberg. Vädermässigt kunde dagen inte ha varit bättre, lagom varmt, sol och inga mygg. Perfekt för en tur med andra ord. 

Turen var på ca 2 km med intressanta stopp längs vägen. Runt hela Högberget har det funnits backstugor ingrävda i berget. Förstå vad kallt och fuktigt det måste ha varit. Men nöden har ingen lag som det heter och folk behövde ju ha mat och husrum. Jag kommer inte ihåg hur många människor som bodde och arbetade här, men många var det för det finns ett otal gruvor i och runt berget. Sen hade man ju djur, odlingar, barn och en massa annat så det måste ha varit snudd på storstadsstämning här, tänk bara på ljudet från arbetet i alla gruvorna. Vagnar med malm som kördes, stånggång som gick dygnet runt mm osv. Lugn och ro var nog en bristvara för de som inte kunde åka härifrån. Det är skillnad mot för idag när man kan gå runt berget och förundras och njuta.

Guiden berättade om två händelser, lika tragiska bägge två. Den ena handlade om en man som omkommit i gruvan och när arbetskamraterna skulle bära den döde hem till den gravida hustrun så kunde de inte med att knacka på utan lämnade säcken med mannens kropp utanför dörren. Vilken otrolig chock! Kanske (förhoppningsvis) är inte historien sann, men den kunde ha varit. 

Den andra händelsen handlade om att det rasade i en av gruvorna, tre män fanns där varav en av dem undkom oskadd. De två andra blev kvar i rasmassorna och kunde inte grävas fram. Då kom man överens med en av männen att man skulle vattenfylla gruvan.... Det går inte att föreställa sig nåt så hemskt!

Sen var det ju det där med Tilas Stoll. Jag tänkte först inte gå in men guiden övertygade mig om att det fanns spänger och att det var säkert. Jag tänkte att va fan... Kunde Alice Cooper så kan väl jag. Så jag följde med in, lite ångestandning men det var det värt. Vackert och farligt som bara den. Efteråt fick jag reda på att Alice Cooper nog inte varit där själv utan bara sett foton... Snopet, men jag fick ju min upplevelse i alla fall. 

I slutet på vandringen kom vi ner efter sjön Yngen. Så otroligt vackert det var, vykortsvyer hela vägen. Väl framme vid slutet av vandringen kunde man köpa varmkorv, gott fika och gott kaffe, det satt som en smäck! 

På vägen tillbaka till bilen låg en timmervälta, man hade fällt rejält grova granar och bland annat en som hade en stjärna i stammen. Undrar hur sånt kommer sig?

Till Högbergsfältet ska jag återkomma, det fanns en massa stigar åt alla håll och nyfiken som jag är så vill jag veta vart de leder. Sen lockar det ju att ta med en termos med kaffe och sen sitta nere vid sjön och bara ha det bra. Sällskap? Ja tack 😍

Vacker vy från parkeringen vid kapellet

Ingången till en backstuga ingrävd i berget

Ett av mååånga gruvhål

Suddigt foto pga mina skakiga händer. Men här bodde i alla fall en kvinna fram till på 30-talet, tror jag det var.

På väg in i Tilas Stoll 😱

Lite häftig var det ju!

Vyn!

Den här vyn med!

Granen med stjärna i stammen. Tänkt att uddarna är så jämnt och perfekt fördelade, vackert!

Fäntjärnskogen

Naturskyddsföreningen i Västernärke anordnade en bussresa till Fäntjärnskogen med guidning av Sebastian Kirppu. Han kan verkligen sin skog! Vi fick se en massa olika lavar och mossor, tjäderträd och gamla gamla tallar. Hela dagen var en upplevelse skulle man kunna säga. Personligen så är jag inte speciellt intresserad av lavar och kryp och kräl, men det är ändå intressant när någon kan visa vart de växer, kan låna ut en lupp så man ser hur de ser ut och sen förklara hur viktiga de är. 

Här bär det av över mossen in mot Fäntjärnskogen

Den där naturtypen där man bara vill lägga sig ner och andas. Den ni vet...

Tallen är 650 år gammal och är ca 5 meter i omkrets.
Den lever fortfarande. Jag är säker på att det är en Ent! 

 

En så underbart vacker låga, massor av mossor och lavar och insekter lever här.

Så var det ju det där med stenbumlingar då, fantasin skenar kring vem som bodde (bor?) här. 

Stubbe med hatt

Den här tallen har stått kvar genom åtta! skogsbränder. 

Ja, här får ni ju tänka själva... Sebastian sa att trädet kallades för fitträdet 😲
Fast egentligen har tallen råkat ut för Tallkräfta och inget annat😜 

Gamla träd i Trystops ekäng

 När jag är ute och går kommer jag ofta på mig att stanna vid gamla träd, ofta fotar jag dem också. Det är något vördnadsbjudande över dem och man riktigt känner att trädet varit med under långliga tider och att de sett och hört en massa saker. Det var säkert inte för inte som J.R. Tolkien tog med gamla träd som karaktärer, de där Enterna ni vet. 

PRO har en kurs som heter Natur och Fritid i Örebro län, den kursen har jag gått nu i år och denna gång gick resan till Trystorps Ekäng, sydöst om Örebro. Vi blev guidade runt en jättefin slinga, där fanns det mycket att se och förundras över. Vi kom just i rättan tid för att se alla utslagna vitsippor i backarna, få saker är vackrare. Vi hittade också ett bestånd med Vätteros, de saknar klorofyll och är en snyltrotväxt, alltså en parasitväxt.  https://gronarader.se/natur/skogsfru-tallort-vatteros/

En gammal död ek. Ser ni kvinnan? 

Den sista granen.... 

Kan det vara granbarkborre, fast på ek?

Vätterosen snyltar på trädrötter från bl a hassel, asp och poppel.

Förfall

 På tal om det där med gå fort i naturen. Jag var ute och letade geocacher och en av dem fanns i en varggrop längs en mountaibikeled. Vad fasen är nöjet med att cykla som idioter i naturen. De kan ju inte hinna se ett dugg mer än marken precis framför cykeln. En utmaning är förstås att cykla så fort det går i utmanande terräng, men då kunde de väl hålla sig i en grusgrop eller nåt. Ringklocka är tydligen en dyr investering förstår jag. Jag har lärt mig att inte gå på MTB leder utan ögon i nacken, att tro att ett litet plingeling skulle vara en förvarning händer inte, de förvarnar inte utan kommer susande i högsta fart. Jag, mig, mitt och mina ni vet....

I alla fall. Efter att jag tagit ett par geocacher tog jag en liten promenad längs en skogsväg som ledde till ett gammalt torpställe, det enda som fanns kvar var en ladugårdsruin med en stooor klibbal (?) och en avbruten björk i. Husgrunden var uppmärkt med en kulturmiljöstubbe, undrar om man tänker ta bort träden? En liten bit längre bort fanns karossen av en Cittra (tror jag). Jag tog en extra bild på dörren för den hade fått så fina färger, ett riktigt konstverk. 

När jag nu ändå håller på och retar mig på saker. Börjar med mig själv. Jag hade räknat ut i vilken ordning jag skulle göra inläggen så att de skulle komma kronologiskt rätt. Gjorde jag det? Nej, det gjorde jag inte. Så nu får ni läsa baklänges 😄

Sen tänker jag reta mig på att jag inte kan bestämma i vilken ordning fotona ska komma när jag lägger upp fler än ett. Eller, man kan säkert men jag har inte hittat var/hur man gör det, tipsa gärna. Samma sak när jag gör ett collage för att inte alla foton ska komma i en lång rad och hur fasen får man till att ett foto t ex  håller sig på vänster sida och texten kommer på höger sida, jag bara undrar. Många saker att fundera på finns det.....